Världens största flyktingläger Dadaab

 Det är svårt att skildra alla tankar och upplevelser som man fick genomleva under vistelse på flyktiglägret Dadaab. En sak som är säker är att man ser världen men nya ögon efter en vistelse på världens största flykting.

Efter vår insamlingsgala i Göteborg fick jag, Zuhir Hersi tillsammans med Fozi Siid möjligheten att med egna ögon se hjälpen komma fram samt få insyn i hur verkligheten ser ut för de människor som lever i ett av dessa läger. Denna resa hade inte hade varit möjligt utan stödet vi fick motta från våra samarbetspartners.

Innan vår avfärd hade vi, likt många andra, mottagit en hel del rapporter från Dadaab via tv och tidningar men även från andra källor, så som lokalbefolkningen och hjälparbetare. Vilket i vår värld, trodde vi, innebar att vi hade någorlunda koll på situationen och dess allvar. Men så fel vi hade!

Jag kan inte nog betona hur chockade vi blev av att se en befolkning, storleksmässigt jämförbar med Göteborgs, samlad på en och samma plats, alla i behov av någons slags assistans. Oftast gällde det i form av föda eller medicin, men inte alltför sällan en kombination av bägge. Skottskadade män, föräldralösa barn, mammor som hade förlorat sina barn och splittrade familjemedlemmar är vardag i Dadaab.

Dagbok;

Vi åkte tidigt den 5 oktober från Kenyas huvudstad Nairobi till staden Garissa, som låg 7 timmars bilresa norrut. Garissa är den stad där de flesta hjälporganisationer har sitt säte möjligen på grund av stadens höga säkerhetsnivå och inte att förglömma närheten till Dadaab.

Vi övernattade där första natten och fick en första inblick i hur viktig trygghet är i det dagliga livet. En uppfattning som förstärketes då vi insåg att alla utländska medborgare på plats hade anlitat eskort via säkerhetsbolag och som var med dem dygnet runt. Inte helt olikt hur våra tre underbara soldater, alla beväpnade med AK4:or följde varje steg vi tog.

Morgonen därpå begav sig konvojen tidigt mot Dadaab, en resa som skulle kantas av synen av människo- och djurskelett längs vägen. Att se människor vandra mot lägren och att det första de gjorde när de såg oss var att be om vatten var ett intryck som inte går att beskriva med ord. Flera gånger bad jag, vår chaufför att kasta ut våra medhavda vattenflaskor till dessa personer, och varje gång kändes det som om att vi inte hade gjort tillräckligt.

Vår första anhalt var IFO1 det enskilt största lägret med över 200,000 flyktingar. Vi mottogs av Bishar från röda korset, som visade oss runt. Att komma in på sjukhuset och se unga mödrar med sina undernärda barn i famnen är ett minne som kommer sitta kvar länge på näthinnan. Det absolut värsta med besöket på sjukhuset måste ha varit de tomma ögonen hos barnen som vittnade om en hopplöshet utan dess like.

Vi tog oss vidare till registreringen av nyanlända flyktingar. Det kom ca 1500-2000 nya varje dag till IFO. Dessa människor hade vandrat mellan 1 till 3 veckor för att få hjälp. Det sades att minst lika många om inte fler hade avlidit längst vägen. Det var en kvinna som vi pratade med som berättade att hennes familj bestod av mor, far och tre barn när de flydde. Men under resans gång tvingades hon att begrava alla sina barn och man, då ingen av dem orkade med den långa vandringen. Nu var hon ensam i lägret, och att vara en ensam kvinna på dessa läger innebär en utsatthet utan gränser. En annan ung kvinna som tillsammans med sin mor lämnade Dhobley, som i sig är en gränsstad till Dadaab, var tvungen att överge sin sjuka mor längst vägen. Historierna är oändliga och alla lika hemska. Att höra dessa historier tär på psyket. Att vandra omkring i dessa läger och veta om hur lyckligt lottade vi är som befinner oss i Sverige. För det kunde lika gärna varit jag eller ni som upplevde denna misär. Detta får en att uppskatta livet samtidigt som det tvingar en till att bli ödmjuk inför sina åstadkommanden, för det finns alltid mer att göra!

Efter en hel dag på IFO där vi träffade representanter från alla möjliga hjälporganisation och vandrat runt ibland hyddorna i dessa enorma kåkstäder var det befriande att komma fram till Dadaab city och vår övernattningsplats. Att sitta och försöka äta kvällsmat var inte det allra lättaste efter dagens oräkneliga intryck.

Sista tanken för dagen: det finns mycket man vill göra, både inom den närmaste framtiden och på längre sikt. Men starpunkten borde vara att förse dessa människor med det absolut basala, så som mat, medicin och kläder. 

Dag två var vi på flickskolan Womenkind, en hjälporganisation som tar hand om 450 föräldralösa flickor och ger dem tak över huvudet, mat på bordet och ser till att de får utbildning. Där fick vi reda på att varje dag passerar det ett 20-tal flickor gränsen för att säljas till välbärgade män i Mombasa. Womenkind som lever på bidrag från både privatpersoner och företag stoppar vissa av dessa laster och ersätter smugglarna 100 kr per flicka för att de skall slippa åka vidare till Mombasa. Hubie och Safiya, som driver skolan är värda all hjälp de kan få. Dessa underbara kvinnor riskerar sina liv varje dag för stoppa trafficking av unga kvinnor för sexuella ändamål.

Vi har haft möjligheten att överlämna hjälp till inte mindre än 3 organisationer aktiva i Afrikas horn. Under vår resa har biståndet vi har överlämnat bestått av; böcker, pennor, papper, annat skolmaterial till Womankind. Monetärt bistånd till organisationen Jaamiya, som bistår flyktingar med förnödenheter. Sist men inte minst kvinnoorganisation Abaayo som är aktiv i södra Somalia har även den fått finansiellt stöd. Trots det har vi inte blivit kvitt känslan av otillräcklighet, för det finns mer att göra! Det som pågår där nere är tusen gånger värre och ohyggligare än det vi får se på tv, hemma, sittandes i våra tv-soffor. Men vi vill även betona att hjälpen kommer fram och att det finns engagerade hjälparbetare nere i Dadaab!

Efter en sådan här resa blir man sporrad att göra mer. Alla vi träffade längst vägen och på lägren är dagligen i våra tankar. Vi har föreläst och försökt sprida vår nyfunna kunskap i tidningsartiklar och tv-intervjuer. Vi är dessutom i grogrunden för en klädesinsamling och har fått en oerhörd respons från allmänheten, näringslivet och kommunen.  Det finns många som vill hjälpa till och nu gäller det bara att styra hjälpen rätt. Vill passa på och rikta ett stort tack till alla våra sponsorer och bidragsgivare hemma i Sverige. Alla artister som ställt upp för välgörenhetsgalan, Kerstin Karlström på Unicef Nairobi, Bishar Hassan på Röda korset Dadaab samt Hubie och Safiya på Womenkind Garissa för ert engagemang. Men även till våra underbara chaufförer, och den militära eskorten på Jackson Security Company.
Ett särskilt tack till Medborgarskolan och till Helen Riise och Christer Tengros. Utan er hjälp så skulle denna resa inte ha varit möjlig.

Fozi Siid och Zuhir Hersi