Per Holknekt på ny kurs

Per Holknekt har varit dyrkad skateboardstjärna och sålt företag för mångmiljonbelopp. Inget av det har gjort honom lycklig. ”Den allmänna bilden av lycka är en hägring. Sann lycka är att älska sig själv”, säger han.

När Britney Spears gråtande rakade av sig håret 2007 inför en hord hungriga paparazzi var det ett tydligt tecken på megastjärnans mentala utsatthet och kommande förfall. När vi träffar Per Holknekt på en hotellrestaurang i Stockholm berättar han att han kvällen före har rakat av sig håret. Det är inte helt jämnt i nacken. Men Holknekts huvudrakning är inte ett Britney Spearskt rop på hjälp – tvärtom.

– Jag vill inte behöva bry mig om åt vilket håll luggen ligger åt. Min ängslighet krymper med åren. Fåfängan släpper. Jag har inte köpt ett enda klädesplagg på över ett år, och då jobbar jag ändå inom modeindustrin. Ju mer jag släpper taget om de här dumheterna, desto mer av mig själv kommer upp till ytan. Jag får lättare att tycka om mig själv, säger han.

Av någon anledning känns det inte svårt att fråga Per Holknekt om ämnen som lycka, missbruk och självförverkligande. Det känns att det välkomnas. Per Holknekt har de senaste åren varit väldigt öppen med sin kamp mot missbruk av framförallt alkohol. Hans story är välkänd: en tanig grabb växer upp i Falun med stora öron och svag självkänsla. Börjar skejta, flyttar till Kalifornien och blir superstar inom skateboardvärlden. Lever för kickar, dricker dagligen och till sist blir det för mycket. Flyttar hem, startar en skatebutik i Stockholm som går hur bra som helst. Holknekt går vidare in i nya perioder av missbruk och nya företagssuccéer. Får barn. Gifter sig och skiljer sig. När han sålde sin del av klädmärket Odd Molly för några år sedan fick han loss tiotals miljoner. Nu får det nya klädmärket Non Sense all hans vakna tid. Och plötsligt har han mycket av den varan.

– Livet tog en stor vändning när min dotter flyttade hemifrån för några månader sedan. När man blir pappa sätter man ju en del av sitt eget liv på paus, och nu, tjugo år senare, får jag trycka på play igen. Det är både sorgligt och vackert. Det är plötsligt väldigt tomt hemma, och för att fylla tomrummet jobbar jag.

Han har jobbat stenhårt med Non Sense i över ett år. 300 timmar i månaden, säger han själv. Han läser inte böcker, ser inte på tv, lyssnar inte ens på musik. Kämpar med att finna ro och lära sig tycka om tystnaden.

– Det går bättre och bättre. Bland det bästa jag vet nu för tiden är att sitta framför brasan och göra ingenting.

Så var det inte förr. För trots miljonerna och succéerna som både företagsbyggare och skateboardåkare har aldrig det där riktiga lugnet bosatt sig i Per Holknekt. Jag frågar honom om det där med lycka.

– Det är ju det allt handlar om! Den bild många har av lycka är att man ska ha ett antal saker och så blir man lycklig: stora läppar, hög status, bra saldo på banken, en vacker partner. Då ska man vara lycklig. Jag har strävat efter alla de där sakerna och också fått dem, vunnit dem. Och när jag väl var där så förstod jag att det inte hade något med lycka att göra. Enligt min uppfattning är lyckan, i den form vi söker den, en hägring. Den riktiga lyckan är att älska sig själv. Och är det något man mår bra av är det att ge sitt välmående till någon annan.

Hur gör man det?

– Genom att vara snäll. Säg snälla saker, gör någon glad. Man kan behålla sin lycka genom att ge bort den. Om jag åker buss och ger min sköna sittplats till en äldre människa som står upp tror jag inte att det är gamlingen som mår bäst i den transaktionen utan jag. Det krävs inte så mycket, och det är alldeles gratis.

Har du varit lycklig när du lyckats med dina företag?

– Lyckan där är nära förknippad med martyrskapet. Jag lider ju för framgången, jobbar stenhårt och det finns alltid en skräck för att det kan gå åt helvete. Det jag hela tiden längtar efter är känslan när det vänder, när jag känner att ”Shit, det kommer faktiskt att funka!”, när jag ser en kvinna i våra kläder på stan eller när en butik ringer och säger att kläderna säljer som smör.

Vad kan du lära dem som lyssnar på ditt föredrag på Medborgarskolan?

– I princip vill jag berätta att jag är en av dem. Vi är exakt lika, samma skrot och korn. Och om jag kan lyckas så kan fan vem som helst lyckas. Jag vill att människor ska höja ribban för den individuella ambitionen och vågar tro på sig själva. Vi behöver ta ner avståndet mellan dem som lyckats och dem som ännu inte gjort det.

Det känns som om du haft turen att träffa så rätt med dina företag. Hur har du gjort det?

– Jag har lagt vetenskapen åt sidan och gått mycket på feeling genom livet. Det är så när jag föreläser också, jag har ingen powerpoint, inget att hålla mig i. Jag går på känsla. Man ska vara lite som Janne Boklöv – han skulle aldrig ha kunnat hoppa så långt om han hade hoppat som alla andra, så han hittade på en egen stil för hur han skulle hoppa längst. Han följde sin feeling.

Text: Peter Hammarbäck Foto: Anna Lundell