Utdrag ur Anastasias kommande bok

"Att sen börja skolan var inte något jag såg fram emot, men det var kravet min pappa hade för att jag skulle få bo i Stockholm. Så när det väl var första skoldagen kämpade jag mig upp för backen mot Arlandagymnasiet. Mitt hjärta klappade så hårt att jag var rädd att det skulle hoppa ur mitt bröst när jag stod några meter ifrån skolan. Jag såg elever gå in i skolan med sina gäng och känslan kan beskrivas precis som dagen jag gick till skolan efter att ha gått ut som transsexuell. Jag var livrädd för att titta på någon och när jag rör mig mot huvudentrén står ett grabbgäng och skriker efter mig. När jag precis som alltid valde att inte svara dem blev man kallad något nedvärderande. Vanligtvis var det fitta, hora, slampa eller bitch man fick höra. Denna gång fick jag istället höra “överklassfitta”.

Om han bara visste om min situation skulle han nog valt ett annat ord. Men det satt fast i mig länge det ordet. Min yta som var fixad och iordning lyckades verkligen dölja verkligheten. Mitt fixade hår, mina rena kläder och mina nymanikyrerade naglar lyckades dölja att jag var hemlös, utan pengar och förstörd inombords.

Om han bara visste att jag en timma tidigare stod på toaletten i ett vandrarhem och tejpade bak min genitalier med silvertejp, och grät över att min mamma inte kom​ tillbaka kvällen innan.

Väl inne i skolan var det fullt av elever som sprang överallt och jag stod nervös i ett hörn tills en lärare erbjöd sig att hjälpa mig hitta rätt. Väl inne i klassrummet möts jag ett stort leende från en av killarna i min klass, han hälsar på mig och jag vinkar jag till lite enkelt mot hans håll. Sedan presenteras vi för vår klass och våra lärare ber oss alla gå runt i en ring för att berätta något om oss. När vi väl är vid mig vågar jag knappt öppna munnen på grund av rädslan av att låta manlig. Men det jag får ut är “jag heter Anastasia och jag vill jobba med smink eller musik”.

Så ensam som jag var i den stunden har jag aldrig känt mig förutom. Jag satt ensam och hade ingen att prata med samtidigt som jag gick sönder inombords. Alla andra i min klass hade någon att prata med och alla skämtade friskt med varandra. Jag satt mest där och tittade ner i golvet. Hela dagen efter denna information bestod mest av att vi fick gå på en rundtur på skolan tills vi skulle få träffa våra handledare ensamma. Under rundturen gick jag ensam efter alla andra och lyckades komma vilse. Tillslut satte jag mig på en bänk och väntade.

Jag tittade på eleverna i skolan. Hur de skrattade och umgicks. Jag ville också vara en av dem, men jag var för rädd för att öppna upp mig för någon eller ens säga hej. Det jag trodde skulle bli min nya start blev istället ungefär samma situation som hemma i Vetlanda. Men nu var jag ännu mer rädd, stängd och tyst. För nu hade jag en hemlighet att bevara.

När jag väl satt i rummet med min handledare och rektor frågade de mig rakt ut om det var något som var fel. Jag märkte hur jag först satte på mig ett fejkleende som sedan byttes ut mot tårar i mina ögon. Jag förklarade min situation för dem som transkvinna, men fick dem att svära på att det skulle förbli vår hemlighet. Det bemötande jag fick var så annorlunda mot min gamla skola. Här var de förstående, öppna och villiga att lära sig. De frågade mig hur de skulle hantera detta och vad som kändes bäst för mig. Så äntligen kändes det som att vuxna människor lyssnade på mig, vilket sedan bidrog till att jag berättade om situationen med min mamma. Det slutar med att min handledare håller min hand och ger mig alla hennes telefonnummer.

Efter detta lämnar jag sedan skolan och jag gick aldrig dit igen trots att jag innerst inne ville. Men min livssituation tillät det inte och min rädsla tog över trots det stöd jag fick. Så istället för att gå till skolan gled jag mest runt på stan, gick på dejter med olika snubbar och gjorde lite modelljobb. Jag levde knappt egentligen. Jag kände mig som en zombie som mest bara gick runt över allt utan att tänka, bara för att slippa vara i närheten av min mamma och för att slippa närheten. Istället för att oroa sig för vad hennes femton år gamla dotter gjorde hängde min mamma mest på krogen med vår före detta granne som presenterade mamma till drogerna.

För varje dag som gick blev det värre och min ork började ta slut. Tankarna låg på överlevnad och jag fann ingen som helst lycka med Stockholm längre. Men jag vill inte ge upp ändå, något höll mig kvar. Tankarna på att behöva återvända till Vetlanda där all mobbning och alla gamla minnen fanns var för hemsk. Det kändes som att jag valde ett helvete mot ett annat.

En dag när jag vandrar runt på Stockholms gator får jag ett samtal från min agentur som ber mig komma över till deras kontor och prata. Jag märkte inte då att något var fel, men när jag väl stod där i hissen upp till deras våning började jag skaka av någon anledning.

När jag kommer in på min agenturs kontor möter min bokare mig vid dörren. Vanligtvis brukade hon vara glad och ge mig ett stort leende när hon såg mig. Men denna gång såg hon mest stel och fundersam ut. När vi sätter oss ner skruvar hon sig fram och tillbaka, jag ler mest mot hennes håll och väntar på att hon ska lyckas formulera fram det hon vill säga. Det som slutligen kommer ut ur hennes mun är hur hon berättar att Elin berättat för dem att jag var transsexuell. Jag tittar på henne och känner mig helt förvirrad. Förvirrad över hur Elin visste, och förvirrad över varför Elin hade berättat.

Jag märkte hur min bokare var nervös och obekväm inför allt hon skulle säga. Hon ursäktade sig och sa saker som “Du är jättefin Anastasia och vi gillar dig så mycket… men tänk om våra kunder skulle få veta att du var transsexuell. Det hade kunnat bli svårt för både dig och oss på agenturen.”

Jag förstår tillslut vart detta leder och frågar henne rakt ut “Vill ni kicka mig som modell helt enkelt?”