Det här är Pappa Torbjörns berättelse

Först ut i vår berättelseserie "Kärlek mellan människor" är Torbjörn Lauthers.

Till vardags arbetar Torbjörn som gymnasielärare på Påhlmans Gymnasium, en gymnasieskola placerad i Stockholms som drivs av Medborgarskolan. Hösten 2015 ville Torbjörns son ta med sin pappa på en öl för att han hade något viktigt att berätta. Att det samtalet skulle resultera i att Torbjörns son numera är hans dotter var han inte beredd på.

Att inte känna sig hemma i sin egen kropp är oerhört jobbigt för den berörda personen, men det är i många fall även jobbigt för de anhöriga.

Hur gick tankarna när Alma berättade att han inte längre ville vara man?
Jag hade lite svårt att ta in det men blev varken arg eller upprörd utan bara log. Hon berättade först att hon var lesbisk. Under de första tio minuterna tog jag det nästan som ett skämt. Att min son inte är min son, utan istället min dotter. Det var jag verkligen inte beredd på. Jag trodde att han var självsäker i sin manliga identitet. Han träffade tjejer redan när han var 14-15 år.

Jag trodde först att det var en fas eller en del i den kultur som han umgås med.

Hur lång tid tog det innan du landade i det?
Jag har inte riktigt gjort det än. Jag trodde först att det var en fas eller en del i den kultur som han umgås med. Att det är en del i en identitetssökarfas. När jag fick veta det här berättade jag för några av mina vänner och försökte kalla henne för hennes nya namn, men det gick inte alltid. Jag har fortfarande svårt att köpa tjejkläder. Det är inte för att motarbeta, jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att göra det.

Hur är det för din dotter?
För henne är det här jättesvårt. Hon var verkligen orolig för hur jag skulle reagera. Jag har sagt till henne att ”jag älskar dig oavsett”, men att jag blev väldigt förvånad. Hon är gladare idag än hon var innan. Oron som hon kände över att bli ensam och sedd som ett missfoster har inte besannats. Hon har fått massa nya vänner och är glad. Och det gör mig glad.

Hur har det påverkat er relation?
Vår relation är egentligen oförändrad. Det har inte påverkat oss negativt. Vi kan prata om det mesta men just detta är känsligt. Varken hon eller jag tar inte upp ämnet.

Tror du att hon alltid har vetat?
Sedan Alma var 11 år har hon haft funderingar. När hon var 15 kände hon på allvar att hon inte är en kille. När hon var 18 tog hon kontakt med Karolinska för att göra en utredning. Det visste varken jag eller min dåvarande fru om, det fick vi reda på ungefär ett år efteråt. Idag känner jag fullständig respekt för att hon inte berättade något då, eftersom det är naturligt att ha en distans till sina föräldrar. Jag hade inte velat vara med på hennes resa eftersom risken är att jag hade motarbetat den.

Jag hade inte velat vara med på hennes resa eftersom risken är att jag hade motarbetat den.

Du och Almas mamma, har ni kunnat prata om det?
Ja det har vi och vi har nog haft lika svårt att ta in det. Hon är ju mer bevandrad i den kvinnliga världen på ett sätt som jag inte är. Det utpräglade intresset för tjejer som Alma visade från tidig ålder som Simon. Avväpnad attityd och lätt att umgås med tjejer. Vi känner båda en sorg över att vår son är borta och att den dotter som vi nu har fått istället inte är den person som vi har känt i 20 år. Vi saknar gester, rösten och andra små saker som vi förknippade med vår son.

Min inställning har hela tiden varit att mitt barn vill ju det här och då måste jag stötta det beslutet.

Vad är ditt råd till andra föräldrar i samma situation?
Vi gick på anhörigmöten, något som vi kom i kontakt med via Karolinska. Det innebar att man i grupp tillsammans med andra anhöriga till transpersoner sitter ner och pratar om det tillsammans. Det var bra, men inte så högt i tak som jag hade önskat. Min inställning har hela tiden varit att mitt barn vill ju det här och då måste jag stötta det beslutet. Ett sätt att göra det är med förståelse och acceptans. Därför var det bra att prata om det med andra personer i samma situation.

Hur tog släkt och vänner det?
Hennes syskon var väldigt bejakande från första stund. De fick veta nästan ett år efter att jag och hennes mamma hade fått reda på det. Det kanske är en generationsfråga. Hennes syskon har vuxit upp i ett samhälle som ser annorlunda ut än när äldre släktingar växte upp. Deras kusin kom ut som lesbisk för fem år sedan. Hon har brutit isen lite.

Hur var dina värderingar i din uppväxt?
Jag trodde nog att jag hade en relativt neutral syn på homosexualitet. Mina föräldrar var ganska öppna, men transsexualitet existerade inte ens i min tankevärld. Jag är född på 60-talet när homosexualitet fortande inte var särskilt accepterat. I skolan visste man ändå vem som var homosexuell och det var nog inte lätt för de personerna.

Hur går dina tankar nu?
Vad kunde jag ha gjort? Vad har jag gjort för fel? Jag har många tankar som snurrar i mitt huvud. Är det en kvinna född i en mans kropp eller är det en man som inte mäktar av de krav som man måste visa upp. Som förälder älskar man sitt barn ovillkorligt och man vill skydda sitt barn från allt som är jobbigt. Samtidigt måste det vara en ännu större smärta att stanna i en kropp som hjärnan inte upplever är ens egen. Jag har funderat mycket på om jag inte lyssnat tillräckligt på henne när han var liten. Jag körde mitt race och var ”killig” och gillade typiska killiga attribut och tyckte det var roligt. Alma ville spela piano och det uppmuntrade jag inte då.

Vi är en helt vanlig familj i en kanske lite ovanlig situation och jag älskar min dotter lika mycket som jag älskade min son.

Hur ser du på framtiden?
Jag har mötts av en viss oförståelse från vissa av mina killkompisar. Några har fördömt och då har jag behövt gå i försvar. Det är något jag gärna slipper framöver. I övrigt kan jag inte tro eller veta någonting om framtiden. Men jag hoppas att hon blir lycklig och hittar sig själv. Men jag är även rädd för vad övriga samhället tycker och tänker. Det är därför jag vill dela med mig av min berättelse. Vi är en helt vanlig familj i en kanske lite ovanlig situation och jag älskar min dotter lika mycket som jag älskade min son.

Läs mer om berättelseserien #kärlekmellanmänniskor

Läs mer hbtq-fakta på rfsl.se

Har du också en berättelse att dela med dig av i syfte att öka kunskap inom HBTQ-frågor?

Under 2017 kommer vi varje månad publicera en berättelse i serien "Kärlek mellan människor". Vi vill nå dig som har en berättelse att dela med dig av! Kontakta oss via detta formulär så hör vi av oss till dig.