Spanskan har en självklar plats i Margarethas liv

- Det är femton år sedan jag började och jag har inga planer på att sluta, säger Margaretha och engagemanget i hennes röst går inte att ta miste på. Hon fortsätter med ett skratt. Så länge de vill ha mig kvar så stannar jag!

Allt började med att Margarethas son höll i studiecirklar i spanska för många år sedan. Hon deltog och tyckte det var så roligt att hon ville lära sig mer. Hon reste till Spanien för att läsa spanska och efter hand så kom flytet i språket och det blev ännu roligare. Av en slump fick hon veta från en bekant från Mexiko att man behövde en vikarie på Fröviskolan och hon tog sig an utmaningen. Det gav blodad tand och snart kom det fler förfrågningar om att undervisa i spanska på olika håll.

- Mitt största intresse i livet är mitt lilla barnbarn men spanskan är god tvåa, säger hon. Att få undervisa i spanska håller dels igång den egna kunskapen men det är också väldigt roligt att få dela med sig av kunskapen till andra.

Margaretha möter utmaningar med nyfikenhet

När ödet tvingar en att välja nya vägar kan man bemöta det på olika sätt. Man kan klaga på förändringen eller så kan man möta det nya och se det som en möjlighet att lära sig något nytt. Margaretha har under de senaste åren hållit i ett flertal kurser i spanska på olika nivåer, men så kom coronaviruset och vände uppochned på allt. Plötsligt ville folk inte träffas fysiskt och även om Margareta i det längsta försökte hålla kvar den traditionella undervisningen blev hon till slut tvungen att gå över till distansundervisning.

- Det var en utmaning, jag hade ju inte ens en dator och ännu mindre datakunskaper! Men jag fick en snabbgenomgång och fick låna en dator från Medborgarskolan och så kom jag igång till slut. Visst var det lite tragglande i början men jag gav dem en extra lektion på slutet för att kompensera för allt teknikstrul.

Hon föredrar att möta sina deltagare i klassrummet och kunna dela ut övningsblad och gå igenom saker på plats men kan samtidigt uppskatta det bekväma i att slippa pendla för att hålla lektionerna. Att vid 76 års ålder behöva lära sig att undervisa på distans var kanske ingen dröm men Margaretha tycker ändå att det gick över förväntan. Dialekten från Göteborg kikar fram när hon blir engagerad och det är en fröjd att höra henne berätta sin historia.

Text: Camilla Danielsson