Livia överlevde förintelsen

16-åriga Livia älskade att dansa och drömde om att bli språklärare. Så blev det inte. Den 14 maj 1944 skickades hon och hela hennes familj från hemstaden i Rumänien till koncentrationsläget i Auschwitz.

Text: Sofia Eriksson Foto: Johanna Hanno

Det var ett gott liv, minns Livia, barndomen i den transsylvaniska staden Sighet med mamma, pappa och syster Hédi.

– Vi hade en trygg uppväxt i ett vackert hus som pappa hade köpt. Mamma var varm och kärleksfull och pappa, ja, han var mest på kontoret. Jag och min syster var väl som ungdomar var mest, jag tyckte om att dansa modern dans och spela teater, längtade efter att bli stor nog att gå ut med pojkar och var faktiskt ganska söt, om jag får säga det själv, berättar hon.

Men i Europa rasade kriget och det drabbade även Sighet. Staden blev ockuperad av ungrarna som införde judelagar som begränsade judarnas ekonomi och möjligheter. Livia kommer ihåg hur hon plötsligt inte fick ha kvar sin älskade cykel.

– Jag hade fått den på min nioårsdag och den var mig väldigt kär. Men ungrarna konfiskerade den. För mig var det ett stort drama att tvingas cykla i väg till stadshuset och lämna in den mot kvitto.

Steg för steg förvärrades judarnas situation. Till slut deporterades Livia och hela hennes familj. De visste inte vart de var på väg eller vad som väntade dem. Men i dag, mer än 70 år senare, minns hon varenda händelse.

Vi var tretusen som anlände till Auschwitz och jag var övertygad om att jag skulle dö den natten.

– Allra starkaste minnet är natten då vi kom till Auschwitz. Det förföljer mig så länge jag lever, för då såg jag min mamma för sista gången. Jag har alltid varit optimist, jag trodde in i det sista att allt skulle gå bra, men hoppet försvann där i boskapsvagnen. Vi var 3 000 som anlände till Auschwitz och jag var övertygad om att jag skulle dö den natten. Samtidigt väcktes en egendomlig nyfikenhet i mig – hur skulle de klara av att ha ihjäl oss alla? Men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig verkligheten.

Dina föräldrar gasades ihjäl, medan du och din syster överlevde. Vad betydde ni för varandra?

– Hon var min storasyster och tog hand om mig samtidigt som jag fick rollen att ta hand om henne när hon blev svårt sjuk. Hon var min trygghet mitt i all ondska omkring oss, liksom de väninnor som vi höll ihop med. Vi försökte hitta ljuspunkter, som att fira varandras födelsedagar och umgås med franska krigsfångar.

Livia och Hédi skickades vidare från Polen till arbetsläger i Tyskland. Det blev totalt ett år i fångenskap. Livias syster skrev senare en bok om svälten och döden runt omkring dem, om ovissheten och rädslan, och att försöka hitta normalitet och omtanke mitt i den absurda ondskan.

De höll ihop och klarade sig båda. 1945 var de plötsligt fria, men alldeles ensamma och långt hemifrån. Slumpen spelade in, och de fick möjlighet att komma till Sverige. Och här blev de båda kvar, bildade familjer och skaffade sig utbildningar och jobb.

Men med tiden kunde systrarna se hur hat och främlingsfientlighet växte fram i Sverige, på samma sätt som i 40-talets Europa.

– Vi var många som reagerade när Radio Islam började förneka att Förintelsen existerat, och överlevande började resa runt i skolor för att berätta sanningen. När jag blev pensionär ville jag göra något vettigt. Jag har hållit på i nästan 20 år och orkar kanske inte så mycket nu som förr, men den respons jag får av alla fina och empatiska ungdomar och vuxna jag träffar får mig att orka lite till. Det är en upplevelse att se deras ansiktsuttryck när de inser att allt det hemska de hört talas om, det har jag befunnit mig mitt i och upplevt.

Vilket är ditt viktigaste budskap?

– Att vi alla måste visa civilkurage, ingripa mot orättvisor och aldrig vara passiva åskådare. Hur ska vi få stopp på etnisk rensning, som den som ISIS ägnar sig åt nu annars? Eller hur ska vi få rätsida på romernas situation eller antisemitismen i Sverige om vi inte säger ifrån, skriver och talar om det?