Alla får plats

I ett socialt hållbart samhälle finns det utrymme för alla på arbetsmarknaden, oavsett härkomst, hinder och förutsättningar. Men varför är det så svårt att skapa det där utrymmet? Vi bad två experter att fundera på frågan.

Nej, det finns ingen quick fix, nästan ryter Hans Abrahamsson när han får frågan om hur man skapar en arbetsmarknad med plats för alla. Vi måste ta tag i orsaken till problemen i stället för att tro att allt ska gå att ordna med ad hoc-mässiga insatser och kortsiktiga lösningar. Det behövs radikala åtgärder!

Hans Abrahamsson är egentligen konflikt- och fredsforskare, men kopplingen mellan ett oroligt samhälle och arbetslöshet är inte särskilt långsökt. Därför ägnar han sig mer och mer åt att försöka hitta lösningar på ett av vår tids stora problem: att arbetsmarknaden blivit allt mer polariserad och konsekvenserna av det. Han beskriver en kedja som främst drabbar unga: de får inga jobb, därför kan de inte flytta hemifrån, och därför får de varken inkomst eller bidrag och därför ”skjuter de varandra i Biskopsgården”. Hans Abrahamsson är drastisk, men det krävs för att man ska förstå, tycker han, att vi måste ändra vårt synsätt och samhälle.

– Vi måste göra tre saker. Först och främst sluta se sociala insatser som en kostnad, utan som en investering. Nationalekonomer säger att vi måste ha ekonomisk tillväxt för att kunna skapa välfärd i samhället, men det är tvärtom. Vi måste ha social hållbarhet och välfärd för att skapa tillväxt.

Det andra, menar han, bygger på att politikerna styr upp saker och ting. Det räcker inte med att man tror att om företag behöver arbetskraft så anställer de, nej, det måste vara någon som pekar med hela handen. Det handlar om långsiktiga och riktade arbets- marknadspolitiska åtgärder.

Det tredje vi måste göra är att skapa meningsfullhet och motivation.

– Ungdomarna känner inte att de lär sig något relevant i skolan. Det som de borde lära sig är hur de kan använda sociala medier och sina internationella nätverk för att få jobb, hur man tar sig frami samhället, hur man gör kulturella resor... Skolan, folkbildningen och samhället behöver lära ut hur man blir globala världsmedborgare så att de unga får livschanser.

Lars Trägårdh är historiker och har levt större delen av sitt liv utomlands, i bland annat Tyskland och USA, något som gjort det möjligt för honom att dra slutsatser om Sverige med både ett utifrån och ett bakifrånperspektiv. Han tycker att vi borde ifrågasätta vår syn på arbete.

– I Sverige ska man arbeta, det speglar våra idéer om plikt, skötsamhet och moral. Arbetet ger oss mening och värdighet, och det är också på arbetet vi träffar folk och är sociala. Det är som en slags civil religion för oss. Men det bygger på att det finns jobb till alla. Och det gör det inte.

– Arbete är vägen in i samhället, vägen till acceptans, men i Sverige har vi inte haft full sysselsättning i mannaminne. Oavsett regering så har det satsats pengar på detta, men det har misslyckats. Så vad kan vi då göra? Kanske handlar det om att ifrågasätta hela idén om arbete som frälsning, menar Lars Trägårdh. Att fundera på vad det är som egentligen gör livet meningsfullt och skapar social hållbarhet. Om det inte är jobb, vad kan det vara då?

– En av det civila samhällets huvudsakliga uppgifter är att ställa de kritiska frågorna och uppmana till diskussion. Hur kommer Sverige att se ut 2050? Vad behöver vi göra för att samhället ska fungera? Ett samhälle där sysselsättningen inte skapar lön utan annat: sammanhållning, välfärd, delaktighet, kunskaper.

Men, betonar han, det viktigaste att komma ihåg, mitt bland alla dystra rapporter och skräckscenarier, är att läget är hoppfullt för Sverige.

– Vi är inte rädda för att tänka nytt, vi har fantastiskt bra förutsättningar jämfört med många andra länder, vi har ordning och reda, trots snacket om att Sverige håller på att falla samman. Vi har chansen att ta tag i det. Men vi kan inte vänta.