Kvilttekniken blev Annicas räddning

Text SOFIA ERIKSSON | Foto JOHN AREBLAD

Både sinne och kropp sa stopp

Den gamla Annica Ågren var en högpresterande teoretiker som älskade att utveckla, utbilda och leda. Hon bodde i Stockholm och befann sig mitt i en spännande yrkeskarriär inom friskolevärlden när både kropp och sinne sa stopp. Nu lever hon med ME och kronisk trötthet – men mår bättre än någonsin efter en total omstart.

– För att överleva satte jag fingret på kartan och hamnade i Lidköping. Jag kände inte en kotte. En dag gick jag förbi en kviltaffär och kände plötsligt att detta ville jag lära mig, säger hon.

Så hon anmälde sig till en kviltkurs. Och en till. Och en till. Och så var hon fast.

– När man är utbränd är det bra att omge sig färger och bilder. Allt ska vara glatt och positivt. Kvilttekniken blev då min räddning.

Sashiko Boro

Sedan träffade Annica kärleken och flyttade till hans hemstad Vänersborg. Där startade hon en egen kviltförening och kom på så sätt i kontakt med Medborgarskolan, vilket ledde till att hon så småningom blev kursledare. I dag håller hon i hantverkskurser, bland annat i Sashiko och Boro. Sashiko är japanska och betyder ”små stygn”, och Boro betyder ”något reparerat”. Och det är precis vad det handlar om.

– Tekniken kommer från norra Japan och var fattiga människors sätt att överleva genom att ta tillvara och återbruka. De sydde ihop små bitar från nötta plagg med söm och skapade nytt. Allt eftersom utvecklades tekniken och gick från vardagsplagg och bruksföremål till kimonos, berättar Annica medan hon visar runt i sin syateljé hemma i villan. Här ligger olika sorters tyger prydligt staplade på hög, och arbetsverktyg, pågående projekt och mönster ligger framme på arbetsbordet. Överallt i hennes hem syns bevisen på hennes hantverkskärlek. Bonader på väggarna, löpare på borden och plädar på soffan. I källaren finns ett lager med tyger, material och färdiga dukar, bonader och överkast som hon ställer ut och syr upp på beställning.

Men hon är noga med att poängtera att hon inte har någon sömnadsbakgrund.

– Nej, jag har aldrig tyckt att det varit kul att sy. Syslöjden i skolan tyckte jag till och med var rätt tråkig. Tur att man kan ändra sig! Nu syr jag varje dag, om jag inte blir för trött.

Lusten styr

Annicas kurser är endagstillfällen, och för att delta på nybörjarkursen behöver man inte kunna sy alls, så länge det finns intresse, lust och nyfikenhet. Sashiko är alltså stygnen och Boro själva tyget, skapat av tygbitar som läggs omlott. Man kan klistra eller sy ihop tygbitarna med maskin utan särskilt mönster, och med sashikosömmen blir tyget sedan hållbart, stadigt och dekorerat.

– Det är enkelt och går ganska fort eftersom man broderar sashiko med en lång nål och flera stygn i taget, som tråckelstygn. Deltagarna får börja med att sy muggmattor, och så berättar jag om historien bakom tekniken och hur man ska tänka och titta när man syr, säger hon.

Annica brukar skicka med sina deltagare länkar och tips på hur de kan ta nästa steg när de har lärt sig grunderna. De är förstås också välkomna tillbaka på fortsättningskurs och lära sig Boro för att få mer inspiration, idéer och kunskap. Kanske är siktet inställt på något avancerat, som att sy en minnestavla av sina favorittyger, eller göra som de gamla japanerna och sy kläder. Eller så vill man börja lite enklare.

– Man kan göra bokomslag, lapptäcken, väskor eller jeanslagningar. Det finns inga begränsningar. Man kan ha väldigt roligt med bara tyg och tråd!

Se filmen med Annica